Christian | Isabella Löwengrips blogg

Jag får många frågor om Christian, vår älskade vovve. Han befinner sig nu hos Fredrik, Gillis gudfar och har varit där sedan i oktober. Jag köpte Christian när Odd och jag blev tillsammans våren 2012. Han har varit med mig överallt och är en fantastisk liten varelse med stort hjärta. Jag har alltid haft hund och katt hemma när jag var liten men också alltid haft astma. Jag vet inte varför någon utredning aldrig gjordes men astman följde med mig när jag bodde själv utan djur. Christian flyttade in till oss för 2,5 år sedan och jag mådde som vanligt. Inget kliande i ögonen, snorig näsa. Jag fortsatte med min astamedicinering som jag alltid gjort i alla dessa år. Ingen skillnad alls.

Men så blev jag gravid och väntade Gillis. Astman blev värre och husläkaren sa att det är vanligt när man väntar barn, jag ökade kortison och luftrörsvidgande. Först dubblade jag, sedan fick dosen dubblas igen. Jag vaknade 2-3 nätter i veckan av andnöd och besöka akuten, äta medicin för mina dåliga luftrör. Tabletterna singular har egentligen inte tillräckligt med forskning för att ätas som gravid men vad skulle läkarna göra än att ge det till mig? Gillis kom ut och var frisk.

Efter Gillis förlossningen blir astman bättre igen. Jag går ner i kortison-nivå och jag lever ett "vanligt astma-liv". Dock med väldigt höga doser samtidigt som jag ammar. När jag blir gravid nu igen så kommer svårigheten med att andas som chock, det är värre än tidigare. Jag kan inte räkna antalet akutbesök då luftrörsvidgande inte hjälper och jag får en remiss till en allergi och lungn-specialist i Stockholm och för att jag är gravid får jag tid direkt. Vi mäter ett ämne i luften som jag andas ut som berättar hur stor inflammationen i luftrören är och de är riktigt skadade. Inte konstigt att spiometrin visar att min lungkapacitet är som en 65 årings. Jag får göra en massa pricktester och det enda som visar allergi är hund (och häst).

Läkaren blir allvarlig och berättar riskerna med att fortsätta höja dosen av kortison när jag väntar barn, hon är arg på min husläkare som bara höjt alla doser utan att förstå varför. Jag själv har ju testat allt hemma, bytt ut alla duntäcken mot syntet, haft mögelföretag som kikat på vårt badrum, gått igenom luftventilationen hemma. Allt som man kan tänka sig. Vi bestämmer oss för att låta Christian bo hos Fredrik i sex veckor för att se om inflammationen går ner. Lägenheten saneras i två omgångar. Jag kommer tillbaka till specialisten den 1 december och min inflammation är så gott som borta.

Läkaren "bestämmer" att det är bra om Christian får fortsätta vara borta tills barnet är fött och eventuellt efter jag ammat klart. Faran med att äta mina doser med kortison, luftrörsvidgande plus singular är att barnet får en onormal dosering av kortison som egentligen är ett naturligt hormon i kroppen, när bebisen väl är ute så kan det hända att barnet har svårt att reglera rätt mängd själv vilket kan vara en fara. Det här gäller inte en person med astma som tar en dos morgon och kväll samt luftrörsvidgande vid behov utan mina mängder är cirka åtta doser kortison om dagen, luftrörsvidgande 8-10 gånger om dagen och ändå andnöd 1-2 nätter per vecka.

Jag är ledsen för att Gillis fick genom gå all medicin men jag lyssnade endast på husläkaren och följde hans råd. Denna gång när vi vet att det är Christian som påverkar är det inte en fråga om ett val längre, han måste bort nu. Sedan hur vi gör efter när syskonet är fött, om jag fortsätter ett liv med medicinering eller inte det får vi se. Det svider att inte ha vår vovve här men jag har inte haft andnöd på två månader vilket är rekord i mitt liv samt att jag idag använder fyra doser kortison, vilket är en halvering och förhoppningsvis kan jag trappa ner ännu mer.

Det är en jobbig situation för oss alla men så länge barnet i magen mår bra är det de bästa val vi kan göra. Det har varit många tårar här hemma men han har det väldigt bra hos Fredrik.