För ett år sedan bestämde jag mig för att jag ville skiljas. Jag minns hur vi satt där på soffan när jag berättade. Hur jag sedan lovade att gå i parterapi för att känna att vi gjort allt innan vi sa hejdå. I parterapin fokuserade vi mest på alla mina brister. Vad jag skulle behöva ändra för att relationen skulle fungera igen. Listan blev lång. Jag försökte men kompromissandet blev inte långvarigt. Kravet att jag skulle ta medicin mot min adhd gjorde att jag upplevde att min själ var kvävd, nertryckt. Istället försökte jag äta antidepp för att piggna till. Det blev ett enda virrvarr av mediciner och tillslut fick jag nog. Jag ville bort. Bryta mig ur. Få breda ut mina vingar och se hur långt spannet i mellan kunde bli. Jag hade aldrig fått chansen. Topp Filippa K (adlink), byxor MaxMara. Det går inte att ångra en relation. Framför allt inte när man har fått två fantastiska barn. Men jag har insett att jag inte mådde så bra under tiden som jag trodde. Jag försöker lära mig av åren och se till vad det var. Men ibland gör det fruktansvärt ont när jag påminns över stunder då jag inte stod upp för mig själv. Jag är glad över att livet ser annorlunda ut nu.