När jag blev singel i oktober så kallade mina vänner mig på skämt för Bella 2.0. En ny mig i en singelversion som var mycket galnare. Efter ett halvår som singel kan jag konstatera att jag känner mig som en Bella 2.1. Jag har liksom lärt mig hur den här singelvärden fungerar. Jag har fått uppleva några av de roligaste kvällar i mitt liv med mina tjejkompisar, fått tid att lägga all energi jag kan de på de som betyder mest, blivit utbjuden på många roliga dejter, känt pirret i magen, velat gå redan vid förrätten och ibland vaknat upp hos personen och tagit mina kläder och smitit innan personen vaknat. Jag har byggt upp murar mot de killar jag träffat, inte för att jag inte gillar dom, utan för att se vilka som verkligen ger ett försök till att ta sig över. Jag har spelat och blivit spelad. Lärt mig nya regler. Jag har fått känna på ångesten en tisdagskväll när man hör sina egna tankar alldeles för högt för att det är för tyst i lägenheten, jag har lärt mig konsten att handla mat så att man slipper slänga hälften för att det hinner bli gammalt. Jag har tittat avundsjukt på kärleksfulla par som har gullat med varandra på stan, men känt frihet när jag packat väskan och rest precis vart jag vill för att jag kan. Jag har sluppit att sakna någon, ibland saknat någon att sakna. Någon som saknar mig. Men de bästa är att jag har börjat älska mig själv mer än tidigare och blivit kompis med mig själv. Det är det bästa. Jag ger singellivet 1-0 tillsvidare. Ska bara jobba med tisdagsångesten, sedan är det lugnt.