Att våga tänka om | Isabella Löwengrips blogg

Jag minns när förändringen började ske. Det var när Sally kom för ett halv år sedan. Jag hamnade aldrig i en gravid-depression, tvärt om. Men känslan av att inte räcka till för två barn sköljde över mig och försvann aldrig riktigt. Den känslan lagrades sedan i huvudet och gick över till ödmjukhet inför i stort sett, hela livet i sig. Sedan var det en process under sommaren och början på hösten där jag gick in i mig själv. Sa till Odd och mina vänner att jag kände mig lite vilsen och höll på att hitta mig själv på nytt. Vad det nu innebar.

Nu i efterhand låter det väldigt självklart allting men där och då var det som jag inte fick kontakt med mig själv och mina tankar. Vad tycker jag egentligen? När jag försökte spela upp mina värderingar i huvudet på mig så kom just den här "tänk positivt/allt går om man vill-mentaliteten" högst upp men jag kunde inte febrilt förstå varför jag tyckte så.

Jag håller ju inte med. Hjälp.

Ett tag kändes det som om jag skulle få en livskris men jag insåg något viktigt att: jag är ju inte mina värderingar. Värderingarna har ju skapats efter livserfarenhet och nu hade livet nyligen skänkt mig mer erfarenhet vilket skakade om min grund rejält. Att ändra sig är ju faktiskt inte hela världen, men som det stod i intervjun imorse - Jag har ju nästintill behövt skicka ut ett pressmeddelande vid ändring av en åsikt. Klart att det blev svårt.

Flyktingkrisen blev på något sätt den sista lilla pusselbiten i vem jag faktiskt är. Idag. Det är en enormt stor fråga som sätter tankarna på sin spets. Vad har jag för syn på mina medmänniskor, egentligen? Vad är Sverige för mig? Hur ser jag på min egen roll/mitt eget ansvar när det krisar i världen? Vad kommer jag kunna berätta för våra barn när dom blir äldre och läser om folkvandringen som skedde när dom föddes?

Allt detta har malt i mitt huvud. Vissa människor kanske inte behöver ha svar på allt om sig själv. Men jag måste det. Jag måste veta vem jag är i alla frågor, annars kan jag inte vara min egna bästa vän som krävs för att kunna hålla det tempo jag håller. Jag behöver kunna lita på mig själv hur konstigt det än låter.

Och sedan landade jag. Jag är nog långt ifrån klar men jag är i alla fall inne på rätt spår. Det rör sig verkligen om det mesta i livet. Alltifrån att jag tog upp en gråtande Sally i kväll och la henne i vår säng och nattade henne där. Med Gillis var jag principfast att han skulle "lära sig att sova i sin egen säng" när han var 6 månader. Idag känner jag att trygghet kommer först och om det innebär att jag har ett barn på varje arm på natten så får det vara så. Det är därför vi har beställt en 2,10 säng till nya huset. Till större saker som att se över hur mina bolag kan vara med och skapa jobb till alla nyanlända.

Jag har insett att jag är en mjukare människa än vad trodde från början. Men också modigare. Att erkänna att man har tänkt om är inte lätt. Men det går faktiskt inte att leva ett liv utan att vara sann mot sig själv i längden. Man känner så starkt i magen när man inte är det. Oavsett om det handlar om nattningsmetoder man har läst i en bok eller hur man ser på människor i nöd.

I remember when I started to change. It was when Sally was born six months ago. It wasn't a pregnancy depression or anything, but I got scared. Scared of soon having two kids to take care of and the possibility that it was going to be too much for me to handle. I never fully got rid of this fear, but after a while it transitioned into being more humble before pretty much life itself. During the summer this personal process started where I began to think more about who I am. I told my friends and Odd that I felt a bit lost and needed to rediscover myself. Whatever that meant.

In retrospect everything sounds so obvious, but then and there it was like there was this disconnection between me and my own thoughts. What are my opinions and viewpoints? When I tried to ask myself what my values were, the "right attitude takes you places-mentality" came to me. But all of a sudden I couldn't understand why that was something I believed in. That mindset was not anything I valued anymore.

For a while I felt as if I was about to have a life crisis, but then I realized a very important thing: I am not my values. Values are created through life experiences and the only thing that happened to me was really that I had gotten some new ones. This insight shook my world though. Changing your mind about something isn't a big deal, but as the interview said this morning: I almost have to send out press releases whenever I change my opinion on something. So, no wonder it was challenging.

The refugee crisis was probably the last piece I needed of my "who am I today"-puzzle. It's a very difficult question that really makes you think. How do I look at other people, honestly? What does Sweden mean to me? What's my own role and responsibility when terrible things happen in the rest of the world? What will I be able to tell my kids when they grow up reading about the migration that took place when they were still too young to understand?

All of this have been running through my mind over and over. Some people don't need to know everything about themselves, but I have to. I have to know where I stand in all questions because if I don't, I can't be my own best friend that I'm in need of to keep up my work. I need to be able to trust myself, how strange that even may seem.

And then I came to conclusion. I think I'm still far from done with my thinking, but I know I'm on the right track. It's really about all things in life. Like last night for instance, when I took a crying Sally out of her bed and decided to say nighty night to her in our bed instead. When Gillis was six months I was very clear about how he "should learn to sleep in his own bed". Today I value feeling safe higher and if having to kids that feels safe at night means falling asleep with one on each arm, then that's what I'll do. This is why we're now waiting to get a 210 cm wide bed delivered to our new house. It can either be things in this category, or things like how my companies can create jobs for immigrants.

I now know that I'm a more sensitive person than I once thought. But also braver. Admitting you've changed your mind is not an easy task, but you can't go thourgh your whole life without staying true to who you are. Your gut tells you when you're not. It doesn't matter if it's about how to say good night to your kids or how you look at people in need.