Att sätta gränser | Isabella Löwengrips blogg

Jag skrev för ett tag sedan att jag skulle skriva ett inlägg om gränssättning. För mig är gränssättning en stor del i det jag ofta pratar om, nämligen att vara sin egen bästa vän. Att stå upp för sig själv jämt. Att sätta gränser och sedan alltid hålla dom har alltid varit viktigt i min respekt mot mig själv. Det har också underlättat att bibehålla en integritet under tiden som offentlig. För min del har gränssättning funnits med mig i alla typer av sammanhang. Jag minns när jag var singel och dejtade. Om en kille som jag var intresserad av men att han inte kunde bestämma sig om han ville något mer eller inte så satte jag en deadline på hur länge jag kunde vänta. När datumet väl kom ställde jag frågan rakt ut och om svaret fortfarande var lika luddigt bröt jag.

Av respekt för mig själv.

Det kan handla om intervjuer. Som när P1 hörde av sig och ville att jag skulle medverka i ett utav deras program. Jag blev glad men när jag insåg att frågorna inte skulle avhandla något aktuellt som jag vill prata om utan endast privata frågor som jag ville slippa, tackade jag nej.

Av respekt för mig själv

Det kan handla om fotosituationer och fotografen vill att jag ska posera på ett sätt jag inte är bekväm med. När jag var yngre visste jag inte att jag faktiskt kunde säga nej. Jag var för tacksam över att jag blivit tillfrågad. Men efter några år blev det mer skinn på näsan och jag slutade hamna i dessa fotomiljöer:

Av respekt för mig själv

Det kan handla om när jag satt som sidekick till Malou von Sivers i Efter Tio och blev bemött med allt för stora påhopp så att jobbet tog mer energi än vad det gav. Då tackade jag nej till att fortsätta, fastän det var en "stor chans" och ett sätt att göra mer tv, om jag nu hade velat det.

Av respekt för mig själv

Det kan handla om att jag byter bank om jag blir dåligt bemött. Jag minns hur en kontorschef på Handelsbanken inte ville ta in att min blogg faktiskt är en affärsverksamhet som ger människor lön och hur hon sa "Din lilla blogg" i en mening. Det här var inte under tonåren utan för 1,5 år sedan. Samma dag hade jag ringt tillbaka och ställt henne till svars för hur man pratar med sina kunder och dagen efter hade jag bytt bank.

Av respekt för mig själv

Det kan handla om att jag tvingas bryta med en familjemedlem för att jag har fått nog av att vara rädd och bli trampad på tills det knappt finns något kvar av mig. Gång på gång under många års tid. När modet inom mig hade vuxit sa jag hejdå och fastän det är de svåraste beslut jag tagit i livet vet jag att jag är värd bättre.

Av respekt för mig själv

Vad i livet ska ni blir bättre på att sätta gränser mot? Chefen? Vännerna? Sambon? Svärmor? Nu väntar mitt efterlängtade kvällsjobb :-)