Att hitta hem | Isabella Löwengrips blogg

Det har gått 3,5 månad sedan vi separerade. Det är så svårt att greppa tiden. Det låter lite men det är ett annat liv just nu. Jag har gett mig tillåtelse att ge mig tid att landa, jag kan mig själv rätt bra efter mycket personlig utveckling. Jag vet att jag stänger av och kör på som en överlevnadsinstinkt. Sedan kommer sorgen och bearbetningen efteråt. Jag tänker att det är okej att må så bra som jag gör just nu men också att jag vet att det kommer att komma en dag då allt kommer ikapp mig. Jag kan inte styra över processen. Det fungerar inte att "sätta sig och känna efter" och så kommer allt av sig själv. Min överlevnadsstrategi är så djupt rotat i mig att jag slår på det rationella och går vidare. Utåt sett ser det nog hård ut. Jag förstår det. Men jag är ödmjuk inför att det (troligtvis) kommer komma ett bakslag.

Men just nu är jag tacksam över mitt lugn och styrka inombords. Jag känner mig tillfreds och stark. Jag har hittills inte känt mig ensam i huset eller ensam överhuvudtaget. Jag trivs med mitt egna sällskap och jag trivs att vara själv med barnen. Ikväll nattade jag Gillis och Sally i min stora säng och jag somnade med dom under tiden. När jag vaknade upp en timma senare smög jag ut och gjorde en kopp té. Nu väntar jobb och förberedande inför veckan.

Förresten, tack för fina ord om intervjun i Veckans Affärer i inlägget innan. Jag hoppas att ni vill vara med mig på min resa i några år till, det blir spännande att uppnå alla mål. Förhoppningsvis kan jag inspirera och ge styrka till er där ute som just nu trampar upp er egen stig mot era egna mål. Vägen dit är aldrig enkel, det kräver uthållighet och uppoffringar längs vägen. Det handlar om att orka springa varje dag men hittar man sin passion är det inget som tynger. Tvärt om - Det är att hitta hem.