... Och liksom vara lycklig samtidigt, går det? Jag kommer ihåg att jag blev varnad. ”När vardagen går på rutin, med hämtning/lämning, handla, plocka, natta och halvt somna framför tv:n – Då är det inte alltid så kul längre”. Mitt liv ÄR Brio tågbanor, kräkfläckar, duscha på tre minuter, skynda mellan möten, sätta nya miljonmål som ska omsättas I ÅR, äta mat med barn i knät, bröstvårtor som svider på natten, en tvättmaskin att ordna med, jag har konstant en svettrand på läppen och jag däckar varje kväll i soffan framför ett avsnitt av Narcos. Och jag är antagligen inte ensam om sådana dagar. Pyjamasbyxor från PJ Salvage … Men ändå så är jag lycklig. Jag har aldrig trivts i mitt liv så mycket som jag gör nu. Jag har hittat en balans trots att livet slår rekord i rörighet. Jag välkomnar vardagstrisstessen. Det låter säkert märkligt men jag håller rutinerna i handen som en stöttepelare för utan dom hade inget fungerat. Jag har flängt så mycket psykiskt och fysiskt i mitt liv så vardagstrisstessen känns bara sund och fortfarande efterlängtad. Jag har roligt trots rutinerna, trots stressen, trots lite sömn och trots att Odd och och pusslar varje dag för att få ihop dagarna. Jag känner mig ändå glad och tacksam för allt fint jag har i mitt liv. Jag är tacksam för Odd. Jag vete tusan vad jag hade gjort utan honom. Jag ser fram emot vår livsresa tillsammans, tänk att vi kommer att få se våra barn växa upp. Det är så häftigt.