Aldrig känt mig så felplacerad i hela mitt liv

IkvÃ¤ll visade det sig att alla mina fÃ¶rdomar om vissa delar av SÃ¶der stÃ¤mmer. Jag har aldrig kÃ¤nt mig mer felplacerad i hela mitt liv nÃ¤r vi var pÃ¥ Cafe 44. Jag trodde knappt att jag skulle komma levandes dÃ¤rifrÃ¥n. Alex musik och band var sÃ¥klart toppen, han pÃ¥minner lite om Pete Doherty (tro mig jag har sett honom i verkligheten). Jag kunde de flesta lÃ¥tarna och mina vÃ¤nner gillade bandet ocksÃ¥.

MEN det kÃ¤ndes som om jag slungades tillbaks till 70-talet och Ebba GrÃ¶n skulle upp pÃ¥ scenen. Folket var rÃ¤tt sÃ¥ blandat. Vissa va glamrockare, vissa liknade Ted GÃ¤rdestad, andra emos, punkareÂ och nÃ¥gra skinnheds. Det var extremt obehagligt och jag verkligen kÃ¤nde att alla stirrade ut oss, vi var inte hemma dÃ¤r alls. Inte pÃ¥ nÃ¥got plan.

Jag har alltid tyckt att det Ã¤r intressant med nya upplevelser, trÃ¤ffa nya mÃ¤nniskor. Men det hÃ¤r var bara obehagligt, folk stod och hoppade pÃ¥ varandra som om de gick pÃ¥ en uppÃ¥tdrog. Vissa var rakade, hade bombarjackor och kÃ¤ngor pÃ¥ fÃ¶tterna. Jag mÃ¥dde faktiskt illa nÃ¤r jag sÃ¥g dem. MÃ¤nniskorna dÃ¤r hatar min livstil och jag kunde se de pÃ¥ dem. Vi fÃ¶rstod direkt att vi levde i helt olika vÃ¤rldar och jag var pÃ¥ deras hemmaplan. PÃ¤rlÃ¶rhÃ¤ngen, mÃ¤rkesklÃ¤der eller en liten pÃ¤ls runt nacken vÃ¤ckte bara ett hat hos dem. Ett hat jag inte kÃ¤nt sÃ¥ pass tydligt fÃ¶rut.

Klicka pÃ¥ bilderna sÃ¥ blir de stÃ¶rrre.. lÃ¤ttare att se nÃ¤rmare pÃ¥ folket dÃ¥.

Ni fÃ¥r skratta fÃ¶r detta Ã¤r dagens stÃ¶rsta skÃ¤mt.Â (Bandet som spelar Ã¤r inte min kompis) HUR I HELVETE HAMNADE JAG HÃ?R?!