10 år! | Isabella Löwengrips blogg

Alltså ibland glömmer jag bort att jag har bloggat i 10 år. I september i år så fyller bloggen 10 år för att vara exakt. När jag startade så hade jag verkligen ingen aning om att jag skulle sitta här idag. Jag hade nog trott på en politisk karriär och så hade jag velat läsa juridik. Jag hade aldrig orkat ta mig igenom gymnasiet med vettiga betyg för att sedan komma in på juristlinjen och klara den på fem år. Jag hade nog inte fixat det. Så att vägen ändrades och jag startade företag var perfekt för mig. Politiken kan jag sakna ibland men idag tror jag faktiskt att jag kan påverka mer utanför.

Jag har under alla mina år alltid varit rätt trygg i mig själv. Jag vet helt ärligt inte vad det kommer ifrån men jag som en mini-Pippi inombords som säger åt mig att jag är bra och att jag litar på mig själv. Jag har alltid varit obrydd över andras åsikter vilket har hjälpt mig oerhört i min karriär. Det gör att jag jämt har kunnat trampa upp min egen stig utan att behöva blicka runt om kring mig och tänka "Var ska alla andra". Dessutom har jag alltid varit prestigelös, fungerar inte något, då lägger jag ner och testar på nytt. Jag har alltid levt för min skull. Jag är huvudpersonen i mitt liv och jag är tacksam för att även 12 åriga, 14 åriga och 16åriga jag tänkte likadant.

Jag har aldrig någonsin haft problem med mat som tyvärr är alldeles för vanligt bland tonårstjejer. Jag har liksom aldrig tänkt på min kropp så mycket. Det var mest acnen som jag var less på. Men som ni ser ovan så är jag rätt smal på sista bilden, det var första gången jag fick mitt hjärta krossat och varenda spår av hunger bara försvann. Jag grät istället. Jag tror att hade jag haft ätstörningar under mina tonår så hade jag inte orkat ha samma driv, jag la allt mitt krut på mina företag från att jag var 16 år. När man gör det finns det ingen plats för fokus som bara tar energi. Jag har oavsett kilo på vågen eller antal finnar i ansiktet, alltid tyckt att jag är vacker. Jag hoppas att jag kan få vår dotter att känna samma trygghet i sig själv.

..Vad tror ni jag gjorde efter att jag plåstrat om mitt krossade hjärta? Jo jag gick och köpte en ny garderob på H&M och tog snygga bilder på mig själv i en studio ha ha! "Titta vem du går miste om" :)

Mitt stora issue i tonåren var att jag alltid kände mig äldre än vad jag var. Jag var låst i en omyndig siffra i evigheter och det var hemskt. När jag fyllde 18 år så var det den bästa dagen i livet (dittills). Helt plötsligt bestämde jag över mig själv. Jag hade egen bankdosa, rätten att signera papper. Möjlighet att börja om. Idag minns jag fortfarande känslan av att vara fri. Det var som att kunna andas ordentligt. Men idag gör det mig också ledsen över att jag kände så. Inte att jag stressade mig igenom min barndom utan att jag var tvungen att göra det. Det är en stor skillnad. Jag tror att det är därför jag fick barn nu när jag är ung, att få bygga upp min nya familj och göra om, göra rätt är mitt största fokus i livet. Hur sunt det egentligen är har jag ingen aning om, men jag är lycklig, trygg och har landat. Jag kan andas ut och det känns som jag sprungit in i mål.

.. Vad tror ni? Ska vi köra på i tio år till? ;)