Vi bor i en masaiby! | Isabella Löwengrips blogg

Innan jag skriver mitt blogginlägg:

Det blev ett himla liv på instagram men även nyhetskanaler om att jag la ut bilder på masaibarn men inte på Gillis och Sally. Jag frågade alla föräldrar som var på plats, samt rektor + lärare i skolan. Även guiderna som var med oss. Alla vuxna som närvarade med barnen blev tillfrågade av både mig och Paul flera gånger och jag var också noga med att berätta var bilderna skulle synas. Guiderna frågade föräldrarna även på det lokala språket så att det inte skulle bli ett missförstånd. Jag, om någon vet att man måste fråga.

Gällande mina barn är det dels en säkerhetsrisk för de att synas. Jag har aldrig någonsin visat ansiktet på dom under 11 år. Vi har under åren fått många kidnappningshot.

Då har vi rett ut det.

Nu ska jag berätta om våra tre dygn i en masaiby!

Efter att vi hade landat i Arusha igen åkte vi en bil i 1,5 timma till en masaiby som heter Tinga Tinga. Där möttes vi av ett fantastiskt välkomnande.

Alla sjöng och dansade! Sedan blev vi rejält lurade - Så kul . Ledaren började nämligen berätta om att de hade offrat en get innan vi kom och att vi skulle få dricka blodet nu för att visa att vi var välkomna. Han delade ut en varsin kopp och hällde i en röd sörja (som var saft). Tankarna rusade i mitt huvudet. HUR ska jag göra när 20 personer står och tittar på oss med ett stort leende? En get är dyr så jag vill inte vara otacksam precis när vi har kommit dit.

Jag sa till barnen tyst men i dold panik att de inte behövde dricka men att jag tar en sipp. Jag var sååå tacksam att jag hade druckit Dukural innan vi reste (drickvaccin för magen). Men när jag lutar drycken mot munnen så inser jag att det är saft. LÄTTNADEN.

Masailedaren sa att de hade riktigt blod innan men att några gäster hade svimmat av skräck... Så de bytte till saft... :- )

Det var otroligt roligt att lära känna män, kvinnor och barn i byn. Vi lärde oss mycket om kulturen och under en promenad visade ledaren oss hur man använde naturen till allt. Bygga hus, borsta tänderna, hitta body lotion, minska smärta, läka bröstcancer.... (jag påpekade senare på kvällen att man måste söka riktig vård om man känner en knöl). Vi fick dofta på alla kryddor, se bladen man sväljer när man har fått malaria. Det fanns en läkning för allt.

Jag har alltid svårt att tro på sånt men jag valde att vara tyst (förutom om bröstcancer samt att rök från elden hemma som inte en väg att försvinna ut är livsfarlig och inte hälsosam).

Massajerna kan hoppa väldigt högt. Och den man som kan hoppa högst är extremt attraktivt.

Jag sa till denna masai (cirka hälften av människorna i byn kan engelska) att han ser ut som en supermodell (han kunde även hoppa högst). Visst är han vacker?

Frågade även henne om vi fick ta en bild. Hon är också otroligt vacker.

Paul joinade hopptävlingen

... Och jag dansade med så gott jag kunde i alla danser. Sedan visade vi hur man dansar små grodorna. Det blev en enorm kulturkrock eftersom vårt bidrag var så extremt dåligt i jämförelse.

Vi fick lära oss att kasta spjut.

Jag nailade faktiskt efter tre försök

Barnen lekte så mycket. Det var springtävlingar, de gjorde smycken och lärde varandra danser. Tjejen ovan heter Agnes och är riktigt cool.

Vi fick hänga med till skolan vilket var roligt. Alla pengar som tjänas när vi turister bor i en av deras lodger går direkt till skolan (500 elever) - Himla bra! Det var så kul att träffa alla lärare och få medverka under en lektion. Ämnet var vetenskap och läraren pratade om elektricitet och energi. Betydligt högre nivå av utbildning än vad Gillis lärde sig i fyran och på engelska dessutom!

Tre dagar gick snabbt och vi tar med oss dessa minnen livet ut. Fantastiska människor!