Vad jag sökte i en partner | Isabella Löwengrips blogg

Jag fick en fråga kring vad söker i en partner nu vs hur jag tänkte när jag var yngre. Jag tog en promenad imorse så jag klurade på den frågan under tiden. Från 15-25 år så var det trygghet jag sökte. Jag ville bara bli omhållen av trygga individer som kunde ta hand om mig. Det resulterade i (ibland) äldre, men snälla pojkvänner. Jag ville redan i tonåren leva ett samboliv där vi gick och handlade, tände ljus och bara myste i soffan. Jag hade helst suttit ihop med den människan för jag ville aldrig bli lämnad. Jag var som igel.

Från morgonens promenad

När jag gifte mig och fick barn så var det också trygghet jag sökte. En lugn, stabil person som skulle bli en bra pappa och aldrig svika mig. Med noll otrohetstendenser utan bara trygga familjen i fokus.

Efter skilsmässan sökte jag äventyr. Bort med tacosen, jag ville dejta män som plockade upp mig i en tjusig bil utanför mitt hus och vidare ner till rivieran för att bara leva lyxliv. Jag drogs till män med energi, en pigg blick och levnadsglädje "Kom nu kör vi Isabella!". Ju fler äventyr, desto bättre. Jag ska inte sticka under stol men att en bra ekonomi också var viktigt, jag ville bli bortskämd och få sitta på en piedestal. Män som fick mig att känna mig åtrådd och där jag fick låta min kvinnliga sida gå loss.

Men det där ruset blev inte långvarigt. Efter en helg tillsammans så kände man sig "klar". Jag ville tillbaka till tryggheten. Jag sökte män som var äldre och kloka. Som visserligen kunde visa mig världen men också berätta om världen. Jag ville träffa någon med enorma kunskaper så jag kunde få lära mig massor. Och en sån typ blev det.

Näst på tur kom Paul. När jag träffade honom hade det gått fyra månader efter elchocksbehandlingen och jag behövde få skratta. Jag hade varit deprimerad så länge så jag ville bara få känna mig glad och lätt. Paul kom in som ett ljus, livet blev verkligen roligt. Och jag blev kär på riktigt. Sådär tonårskär som jag inte trodde att jag kunde bli igen.

Men det viktigaste av allt var att han var en bra bonuspappa. Mina tidigare män har fått träffa barnen men jag har hållit det på distans. Vi har umgåtts ibland men aldrig på riktigt som en familj. Paul tog sig an Gillis och Sally som om att det vore hans egna barn på en gång. Han ville hämta och lämna, skjutsade till barnkalas och låg länge i barnens respektive sängar och berättade hemmasnickrare sagor på kvällarna. Jag fick en uppfattning av att Paul hade längtat efter en familj. Och vi hade längtat efter en fjärde pusselbit. Jag hade ju inte levt sambo på riktigt med någon efter min exman.

När jag analyserar så är Paul nog en mix av det har jag sökt i män tidigare i livet. Han är otroligt trygg och kan "ta hand om mig". Han är äldre vilket jag dras till och nog attraheras av. Han är spontan och alltid energisk "Ska vi åka till italien imorgon?". Han är kreativ och lekfull. Han ruskar om min - ibland - stela sida och får även mig mer barnslig. Paul är omtänksam mot alla i hans närhet, gör allt för Gillis och Sally och bryr sig om mig - På riktigt. Sedan uppskattar jag såklart att vi har en god ekonomi båda två och att ingen av oss har ett fast kontorsjobb, det gör våra liv mer dynamiska. Det otroligt trygga och barnsligt fartfyllda har liksom blivit ett i samma person.

Det är nog så nära jag kan komma gällande vad jag sökte hos män förr tiden och vad jag har letat efter nu.

Hur är det för er?