Tunnlar och kärlekens språk | Isabella Löwengrips blogg

Jag måste tacka dig som berättade om tunneln mellan Megève och Courmayeur. Tydligen har den varit olycksdrabbad och när jag googlade så tog det 17 minuter att köra igenom OM det inte är trafik. Är det trafik kan det ta närmare en timma. Våra planer att köra till Courmayeur tog därmed stopp. Jag lider av klaustrofobi och bara jag tänker på tunneln så knyter det sig runt halsen. Vi googlade på hur man kör runt berget men det tar tid så det är bättre att vi flyger till Milano nästa gång och bilar därifrån.

Man säger ju att när en fobi tar över i vardagen så är det dags att ta hjälp. Jag vet ju av erfarenhet att torgskräck går att jobba bort med KBT (sedan kommer det och går i olika faser). Men att jobba bort klaustrofobi känns helt omöjligt. Hela mitt liv går ju ut på att undvika trånga utrymmen, jag skippar alla hissar, undviker tunnlar och ska jag parkera inomhus måste det vara på gatuplanet.

Flygplan går bra om jag får sitta långt fram och vid en gång. Jag behöver ta tag i det, men i så fall längre fram. Det är så mycket fokus på maten så jag har inte orken för ytterligare ett projekt.

Tillbaka till boendet. Vi hade möten med sex olika mäklarkontor igår (!). Det finns närmare 60 stycken i området med omnejd. Helt sjukt. Vi har verkligen insett vilka områden vi gillar och vad som är viktigt för oss. Men vi får se, det är så mycket som ska till. Alla gånger vi har varit någonstans och blivit förälskade (vi hittade en jättefin lägenhet i Como) och det inte har blivit något så blir man så nedstämd så vi kikar med ro. Dumt att investera hela sitt känsloregister.

Jag tänkte prata lite om kärlek. För många år sedan så läste jag en bok som heter Kärlekens fem språk. Det är inte mycket jag minns och det jag minns kanske är feltolkat. Men det som fortfarande ekar i mitt huvud är just olika sätt att ge och ta emot kärlek. När jag träffade Paul så insåg jag efter ett år ungefär att våra kärleksspråk är olika.

Jag överöser Paul (och alla jag älskar) med komplimanger och bekräfta min kärlek muntligt jämt. Och det kommer från hjärtat varje gång. Sedan vill jag jämt vara nära och det har inte alltid varit mitt "språk" men med Paul har jag blivit väldigt fysisk. Det ska pussas och kramas jämt jämt jämt.

Pauls kärlekspråk är helt annorlunda. För honom är det tjänster som gäller. Han tankar bilen, ringer försäkringsbolaget, tar Sally till tandläkaren och städar köket. Nu kanske jag överdriver men han gör saker för mig och det är så han visar kärlek. Likadant är det hur han uppskattar kärlek. Han känner sig mer älskad när jag gör något för honom än ger honom en spontankyss i köket.

En annan sak han gillar att göra är dock att skryta om mig inför alla han träffar. Det tycker jag är lite gulligt. Han har många vänner runt om i världen och varje gång han pratar i telefonen med dom så är det alltid att "Isabella och jag har världens finaste förhållande. Hon har gjort X och hon är så häftig, du måste träffa henne".

Det tog ett år innan jag insåg att Pauls naturliga sätt att ge kärlek inte är att tokkyssas i köket när man lagar mat. Det var nästan en liten sorg för mig i början. Och Pauls besvikelse var att jag inte uppskattade allt han gjorde.

Idag har vi pratat jättemycket om det här och tar hänsyn till varandra. Han kommer med små pussar och säger "Jag älskar dig". Och jag har börjat göra mer praktiska saker som gör honom glad. Att prata varandras kärleksspråk gör verkligen skillnad i en relation.

Den här texten får väl avrundas med det klassiska "kommunikation är A och O". Men så är det verkligen.

Kram!