Torgskräcken är kvar | Isabella Löwengrips blogg

Idag drog jag på mig klackarna och betade av en hyfsad lång men rolig mötesdag:

Jag älskar mina klackar från Roger Viviere. Allt som är många av er tycker är tantigt tycker jag är fint hehe. Jag hade ett möte på Lidingö efter ett möte i stan så jag köpte med mig lunch från ett café på Kungsholmen där jag var stammis för sju år sedan när Odd och jag bodde där. Direkt när jag kom in på cafét utbrast ägaren "var har du varit så länge!". Då blev jag glad. Vi tillbringade många helgmornar där med Gillis när han var liten och sedan när Sally var nyfödd.

Gud vad jag inte saknar att bo i stan med två barn. Vi bodde ju på Fridhemsplan vilket absolut inte är ultimat, det är så stökigt där. Att böka sin in i hissen, på alla bussar, trängas på promenadlederna. Nä. Då är hus betydligt bättre. Inte ens när barnen ut utflugna kommer jag vilja bo i lägenhet. Det är så lyxigt med att ha en tomt. Den enda som är negativt med hus ( förutom att allt går sönder ) så är det inbrottsrisken. Vi har ett jättebra larmsystem och andra bra saker här hemma som gör oss tryggare men ändå. Det är tryggare i lägenhet.

Jag hämtade barnen med andan i halsen vid fyra, men väl på plats med deras små händer i mina kom jag ner i varv direkt. När vi kom hem lagade vi en tidig middag, vi körde ingen Hello fresh just idag var barnen var sugna på kyckling i currysås. Så himla gott. Jag har en massa banan och jordnötter i. Senare på kvällen blev mina fransar och naglar fixade här hemma. Jag tycker att det är så smidigt att göra mina två behandlingar hemma (jag gör de varannan vecka). Jag har gjort hemma-behandlingarna i flera års tid. Det började med att mitt schema blev så fullt att jag bara kunde ta behandlingarna vid nio-tio på kvällen och sedan blev min torgskräck värre så jag ville inte gå till en salong med mycket människor. Oavsett så är hemma bäst.

På tal om min torgskräck så sitter den fortfarande i. Den blommar liksom upp då och då. Jag har lärt mig att undvika panikattackerna och ställer in bröllop etc. Egentligen är det fruktansvärt att jag inte klarar av det men jag har kommit fram till att det inte är värt det för mig. Sista bröllopet jag gick på var för ett år sedan och då fick jag lämna mitt i middagen och åka hem för att jag höll på att svimma av ångest. Det kändes så extremt oschysst så då är det bättre att inte komma. Jag har förstått att man inte behöver leva såhär, att man kan ta hjälp men jag har inte tagit tag i det än. Jag är nog rädd för KBT:n och tvingas utsättas för det. Ja ja, någon dag ska jag testa på det.

Nu väntar mailen,

Kram