Svår ålder | Isabella Löwengrips blogg

Det är så mysigt att ha barnen hemma igen. Igår lagade vi lax i ugn och åt glass till efterrätt, barnen dukade och sedan satt vi länge och pratade. Det är mycket snack om Sally och Gillis kompisrelationer nu, vem som har gjort vad, vem som är kär i vem. Det är så roligt att lyssna. Barnen är i olika faser just nu från att alltid har varit väldigt lika (det är 17 månader i mellan dom). Gillis har "dragit iväg" och blivit stor kille. Han säger till när han vill gå och lägga sig (alltid åtta, han är noga av sig med allt), han lägger mycket tid på sina läxor och umgås själv med sina kompisar. Sally däremot har kommit i någon ny trotsålder från ingenstans (!). Hon blir sex år i april, kanske glömmer jag bort att hon inte är så stor. Från att ha varit världens gladaste tjej jämt så får hon plötsligt utbrott bara sådär. Hon kan vägra att klä på sig overallen på morgonen eller så kan hon bara stanna längs vägen och vägra gå mer. Precis som ett småbarn. Hör det till åldern kanske? Dock kan jag aldrig minnas att Gillis någonsin har haft utbrott.

Efter en "tuff dag" med mycket utbrott från hennes sida är jag alltid gråtig på kvällen och känner mig som en dålig mamma. Det är en hemsk känsla när man känner att man gör allt.

Är det någon som känner igen sig?

... Men oftast är hon en väldigt glad tjej :- )

Efter min krasch har jag kommit mycket närmare mina barn. Vi har inga anställda hemma, inga nannys. jag har inga telefonmöten på kvällarna eller är stressad när de inte somnar. Istället har vi en massa fin kvalitetstid och jag har orken att vara en närvarande mamma. Tack vare det kommer jag alltid vara tacksam för att livet inte blev som jag hade trott. <3