Min lillebror sa en gång till mig att det bästa egot vet är distraktion. Jag har alltid haft ett starkt ego som styrt och visserligen fört mig framåt i en hög hastighet men det har inte ofta varit själsliga beslut. Det är sådant jag får sona för nu. Egobubblan spräcktes och kvar står jag utan att veta vem jag riktigt är. Under hösten har jag famlat ner i ett mörker men samtidigt behövt gå till jobbet varje dag för att lösa krisen och vara stabil gentemot andra. Men det har lett till att det har känts som om jag burit runt på en stor sorg och inte riktigt vet var jag ska lägga den någonstans. Tillslut blev den för tung och där är jag nu. Jag kommer bli bra men nu ska sorgen ut och inte dämpas som den har behövt göras i månader för att orka ta på mig skjortan och träffa mina anställda. Nu finns det tid för att gråta klart och vara ledig i några dagar, därav färre inlägg. Jag ser fram emot när den här processen är klar och jag får börja ett nytt mer själsligt styrt liv i en mer långsam växel och ett nytt hem som faktiskt känns som hemma. Äntligen. Det blir bra. Och tack för att ni hejar på mig.