Sheila | Isabella Löwengrips blogg

Jag messade nyss min bästis och skrev att jag har Sheila-cravings. Vi skulle ha ätit middag i måndags och gått på biopremiär av Unga Astrid men jag fick en panikattack och behövde åka hem (eller till Hampus). Torgskräcken. Sheila är min andra halva i livet. Min stora trygghet. Hon finns där när jag faller, hon säger ifrån när hon tycker när jag är påväg åt fel håll och hon firar med mig när saker och ting går bra.

Det låter så självklart att en vän ska vara så men det är det inte. Sheila är fantastisk. Hon sprider glädje till alla hon möter, ser dom som inte är vana att bli sedda, hon är min mamma-förebild och hon är en riktig doer. Jag blev inte ett dugg förvånad när hon blev handplockad av Bonnier. En dag tror jag att hon blir försäljningschef där. Jag vet att hon blir lite stressad när jag säger det, men vi alla runt henne ser hennes enorma talang. Sheila är både extremt vass och varm. Som kombo blir det enormt starkt. Det finns inga hinder.

Vi har så många minnen ihop. Allt började med att jag blev hennes chef på min tidning. Sedan slutade Sheila. Vi hamnade båda två på Kungsholmen och var mammalediga. Vi hade en promenad-runda som jämt avslutades på ett italienskt litet ställe som serverade varma minifrallor med ljuvlig salami. Och så en latte till. Vi har rest till London, New York, Barcelona och ätit ost och pasta tills vi storknat i italienska alperna. Sheila är en väldigt fysisk person och jag är det motsatta (avskyr att krama folk) och ett tag ville jag boka olika rum till oss när vi reste men nu har jag accepterat att jag ibland upptäcker att Sheila glidit över på min sida av sängen och vill ligga nära. Jag kan faktiskt tycka att det är lite mysigt. För att det är min bästis.

Tack Sheila för att du finns i mitt liv! Du är min solstråle, min trygga punkt och min bästa vän. Vad hade jag gjort utan dig?