Igår så var Anna och jag hemma hos Marisol och hade lördagsmys. God pasta och snack om allt mellan himmel och jord. Jag har insett att alla mina vänner är vänner som jag kan lägga mig raklång på soffan hos och knäppa upp översta knappen på jeansen. Visst är det där nivån på nära vänskap ska ligga? Jag menar, första stadiet på vänskap är ju upprätt. Man sitter upp och pratar pratar pratar igenom varandras murar och sedan sedan händer det något där vinet byts ut till en kopp té och strumpor istället för inneskor. Marisols lägenhet är så himla mysig. Böcker i varenda hörn. Marisol hade skrivit ut en massa kort. I och med att vi har jobbat med varandra innan vi blev vänner så har vi så himla mycket minnen tillsammans. Elton Johns välgörenhetsgala, en sommardrink hos Quentin Tarantinos sommarhus i Cannes, en annan välgörenhetsgala i Milano, jobb i NYC, Sommarprats-cirkusen, resa till Kenya med Hand in hand (sponsrade en by). Våra helger hos fantastiska Carl Jan Granqvist. När mitt liv blev kaotiskt döpte vi ett kontorsrum till "War room" där vi satt och försökte hantera pärsen i slutet av 2019. Det stod alltid gratis Nocco där med skumtomte-smak som vi hällde i oss, jag kan knappt se den burken idag utan att få ångest känslor som väller upp. Vi har hängt ihop i vått och torrt. Anna har också blivit en person som jag litar på helt fullständigt. Hon är tuff och har försvarat mig i jobbiga situationer. Hennes barn har verkligen fått en stark lejonmamma. Innan jag gick hann jag bläddra i Studentsaftons bok som Marisol har skrivit ett kapitel i. Om ni kikar på omslaget så ser ni en bild på mig. Och om vi tittar vidare ser ni bilder på många pampiga människor. Alla vi har gästat Studentafton och jag är fortfarande smickrad över att få vara en i gänget ovan. I veckan var ju Frankrikes president Emmanuel Macron där och talade på scenen. Ibland glömmer jag att ta in allt häftigt som jag har fått göra. Kram!