Idag har jag haft en lugn dag. När Gillis och Sally var lämnade imorse så tog Paul och jag en långpromenad. Jag hade ett litet mental breakdown som Paul fick stötta mig i. Om ni vill veta vad det handlade om så får ni lyssna på podden Isabella söker Sheila på söndag. Men efter en timmas promenad i rask takt så blev bättre. Mellan 12.00-15.00 så fick jag hänga med Sheila! Vi lunchade och poddade. Vi hann avverka och ösa ur oss allt som behövdes innan vi tryckte på rec. Det behövdes för oss båda. På eftermiddagen följde Paul med till min ätstörningsklinik. Jag har gått där sedan april förra året och Paul har varit på besök en gång tidigare. Då pratade vi väldigt mycket tvång och mat. Paul har även gått på en digital anhörig-kurs i början vilket jag verkligen uppskattade att han gjorde. Jag tror att Paul från början trodde att en ätstörning var mycket mindre komplicerat. I hans kill-värld så var ätstörning = stå framför spegeln och tycka att man är tjock. Men så är det ju inte. Idag pratade vi istället mycket om kroppen. Jag öste ur mig alla tankar om att jag är rädd för att han jämför mig med andra kvinnor på en strand etc. Eller med andra kända kvinnor. Vad han tänker när jag står i underkläder i badrummet. Om du är en frisk person som läser detta så tycker du säkert att det är töntiga och oviktiga tankar. Men är man sjuk så är det här stor sak. Kroppshatet. Paul och jag har en sån bra kommunikation att jag kan prata med honom om det här hemma också. Men ibland är det skönt att sitta tillsammans med min behandlare i en trygg miljö. Ibland behöver jag hjälp att sätta ord på tankar som flyger runt i mitt huvud. Snart har jag gått där i ett år. Tvångstankarna kring maten är borta. Men det är en lång resa kvar till att tycka om mig själv och kroppen. Det är sorgligt att vara 32 år och fortfarande inte ha löst den mentala inställningen men jag får försöka se det tvärtom. Tänk va skönt att kunna leva resten av livet med kunskap och respekt mot mig själv. Det är ovärderligt! Kram.