Orättvisan | Isabella Löwengrips blogg

Det var en tung dag idag. Vi stod utanför blomsterbutiken vid tio imorse för att köpa varsin handblomma innan vi skulle på begravning. Pauls kusins son har kämpat mot cancer under en längre tid och nu gick det inte mer. Han blev bara 22 år. Det är en sak att gå på begravningar när det är väldigt gamla människor, självklart är det sorgligt. Men det är något annat när man ska säga hejdå till en person som bara för några år sedan var ett barn. Livet skulle precis börja.

Kyrkan som är väldigt stor, var proppfull med flera hundra människor. Så mycket släkt och framför allt vänner och jag såg inte ett enda öga som var torrt. Hans fantastiska föräldrar, som jag har umgåtts med väldigt mycket i sommar (de är närmsta grannarna på landet) höll ett fint tal. Det var tungt att se bästa vännerna som såg så unga ut bära ut kistan. Då brast det totalt för många.

Minnesceremonin var väldigt fin med alla tal och den otroligt tunga energin byttes ut mot glädje och till och med skratt. Begravningar har den sortens typ av magi, från att dra in personer i en tung, nästan surrealistisk sorg i kyrkan till att övergå till något ljust och fint när man väl skiljs åt.

Vila i frid kära du.