Operationen klar! | Isabella Löwengrips blogg

Dagen började med att jag åkte och lämnade Paul på ett sjukhus i Farsta. Jag var mer nervös än vad han var. Det var hemskt att säga hejdå.

Men det gick fort, två timmar senare ringer han och säger att allting har gått bra. Puh.

Här ser ni kämpen. Nu sitter det skruvar i hans axel, uh. Han ska ha denna ställning i en månad men sedan blir det rehabilitering i fyra månader. Allt för att han sprang med Gillis på skolgården. Läkaren sa att det är ytterst ovanligt att axeln går så mycket sönder av ett fall men tydligen så hade han en enorm otur. Det enda som är bra är att han föll på höger axel då Paul är vänsterhänt precis som jag.

Jag hämtade barnen halv fyra. Sally är en riktig liten gymnast som gör hjulningar och rondater överallt. När vi kom hem satte jag igång med middagen rätt snabbt, alla var så hungriga.

Det blev ett recept från matboxen vi får hem varje vecka. Linsgryta i kokosmjölk, supergott. Vi har bytt till vegetariskt så nu är alla rätter köttfria. Gällande mitt mående har det varit sådär idag igen. Jag fick ta ångesttabletter när jag skulle sova igår för jag fick en attack igen. Paul hade duschat i en sån där desucutan (?) så han kunde inte ligga och krama mig, det var hemskt att ligga där på min sida utan att få vara nära. Men jag har bokat möte med min läkare på torsdag så då får jag säkert en ny plan kring hur jag ska göra. Det känns tryggt.

Jag är stolt över mig själv över att jag tog tag i det här tidigt och inte låtit de gå i månader. Jag tror att har man varit deprimerad mycket i livet (jag skulle säga att jag har varit lika deprimerad i mitt vuxna liv som lycklig) så går det så fort ner i det mörka djupet igen. Egentligen ska ju min bipolärmedicin skydda mot det här tycker jag men så verkar det inte vara. Ja ja, vi får se på torsdag var dom säger.

Här kommer i alla fall en påminnelse till er där ute som mår dåligt och inte känner att det finns någon mening - Ta hjälp. Och om du inte orkar så be en vän eller familjemedlem hjälpa dig. Panikar det rejält så åk in till psykakuten. Jag kan inte räkna alla de gånger jag var varit där på Sankt Görans. Dom är proffs.

Livet ska inte vara tungt jämt. Så ska vi inte ha det.

Kram.