Nya rutiner | Isabella Löwengrips blogg

Ni om några, vet att jag har levt ett liv med mycket säkerhet på grund av stalkers. Jag har haft långa perioder med livvakter, safe rooms hemma och larmknappar överallt. Sedan min krasch i början av 2020 så valde jag att kliva ett steg tillbaka från rampljuset. Traumat blev större än va jag trodde. Jag träffade Paul och började må bättre, dock med en enorm torgskräck då men som nu sakta börjar försvinna. Jag har haft en larmknapp i väskan eller fickan sedan jag var 16 år och när jag träffade Paul så minskade hoten rejält och jag slutade använda larmdosan. De senaste 2,5 åren i mitt liv har jag levt i princip i frihet. Eller jag har haft livvakt vid boksigneringarna (det måste jag ha) och så har jag larmknappar hemma såklart men jag har glömt bort att de existerar och nu för tiden kan jag hämta min post själv. Att bara kunna gå till brevlådan är en frihet. Förut har jag haft en postlösning för att slippa se allt sjukt som skickas till mig.

I mina mått så lever jag ett "vanligt" liv.

Men igår när jag gick hem från mitt gym på Lidingö så stod det en bil på vägen några gator från mitt hem. Jag fick en dålig känsla utan anledningen egentligen men när jag går och hamnar parallellt med bilen så flyger en man ut och börjar skrika mitt namn. Han går runt mig och har en sån där galen blick som alla mina stalkers har haft. Den är svårt att förklara men man ser att något inte stämmer. Jag går förbi honom snabbt medan han fortsätta ropa "Isabella hallå, Isabella hallå. Jag ringer Paul utan svar och när jag ser att han fortfarande går efter mig så springer jag hem. Jag har aldrig sprungit så fort.

Han följer inte efter tack och lov men jag bröt ju ihop hemma.

Efter en jobbig förmiddag så åkte jag iväg på lunch med Paul. Sedan väntade utvecklingssamtal för barnen.

Imorse hade jag ett vaktbolag som jobbar med personskydd över och vi kom överens om att höja säkerhetsnivån. Dels den där händelsen men också mannen som sprang fram i full fart och skulle krama mig på gatan för ett tag sedan och hot efter valet. Inget är extremt allvarligt men det kan blossa upp mer från ingenstans och vi kom överens om att hitta nya vardagsrutiner och justera en del runt mig. Det gäller även barnen. Jag sa motsträvigt ja till det. Paul blev irriterad över att jag ens ville fundera på ökat skydd men friheten har betytt mycket för mig. Nu slungas jag tillbaka igen. Inte alls på samma skyddsnivå men det blir ändå förändringar i vardagen som barnen också måste lära sig.

Ja ja. Nu finns det en plan.

Kram.