Ny medicin | Isabella Löwengrips blogg

Idag besökte jag min psykiater och vi bestämde oss för att jag ska kombinera Voxra med min lamotrigin (mot bipolaritet). Voxra är ett antidepp. Det är tydligen ganska vanligt att en viss depression kan komma tillbaka efter man har varit så djupt deprimerad och gjort elchocksbehandling så det är bra att ta tag i det fort. Vissa får göra om elchocksbehandlingen i livet men jag känner inte att jag är på den fruktansvärda nivån. Tack och lov. Och jag hoppas att jag aldrig hamnar där igen. ECT är bra men nackdelen är att den slår ut minnet rejält. Både bakåt och tiden framför. Jättemärkligt. När Rebecka och jag skrev boken så fick vi använda oss av min journal och nära vänner som jag pratade med för att all fakta skulle bli rätt.

Nu ska jag gå tillbaka till min psykiater varje torsdag för att stämma av och se om medicinen fungerar bra. Det knepiga med antidepp är att medicinen inte får göra mig manisk utan bara få mig "lagom". Det blir som att bromsa och gasa samtidigt men vi hoppas att detta kan vara till hjälp. Det känns så skönt att få stöd och veta att de tar emot mig när/om jag faller. Är det någon av er som har testat Voxra? Jag har ätit en massa andra märken under åren men aldrig den.

Tänk vad orättvist det är att vissa människor ska ha nära till depression jämt i livet. När jag fick min diagnos så blev jag ledsen över att se tillbaka på mitt liv och inse att mitt liv har antingen varit maniskt eller i depression. Den enda lugna normala tiden var när jag var gravid och första tiden med barnen. Då var det lugn och ro i kropp och hjärna. Nu i efterhand tror jag att jag skilde mig i ett skov när jag var på väg upp. Jag tror inte att jag hade stannat i relationen ändå för vi var för olika men relationen hade nog hållit längre. Jag skulle avsluta så snabbt och gå vidare, fort fort.

Jag har funderat mycket på om mina barn har tagit skada av det här och jag har landat i ett nej. Först och främst var dom så små. Sally var 1,5 år när vi skilde oss. Visst har dom märkt att jag har jobbat mycket och de fick ha nanny men jag kom alltid hem lugn och la bort telefonen och var närvarande. Det var mitt sätt att koppla av. Jag har dolt att jag varit ledsen och hållit ihop inför dom. De har aldrig sett mig gråta över mitt mående. Men de vet om att jag var ledsen när jag låg på sjukhuset en månad och de kan dom prata om ibland.

Kanske ska man våga vara mer ledsen ibland inför sina barn men jag har velat vara stark och trygg. Att jag alltid står stadigt. Jag är tacksam över att barnen fick en så bra pappa, han har varit ett stort stöd. Att få barn med honom har hittills varit mitt bästa beslut i livet. Och det är tur för det har ju varit mitt viktigaste beslut i livet.

Stor kram.