Idag har jag påbörjat min biografi tillsammans med en journalist/författare. Vi kommer att spendera mycket tid tillsammans, varje 1-2 dagar i veckan fram till april. Det känns både spännande och fruktansvärt nervöst att jobba med boken. Innan skribenten kom hem till mig idag var jag helt skakig av nervositet. Paul sa att "hallå du är ju aldrig nervös". Men plötsligt blev jag det och jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det pressen på att boken ska bli bra. Kanske är det för att jag måste öppna locket för någonting som är väldigt mörkt. Jag vet inte. Det finns en skörhet hos mig som jag vägrar visa och så har det varit i alla år. Istället har jag klivit in i en superwomen-roll och det har krävts så mycket att faktiskt vara i den. Ju starkare roll utåt, desto mer krossad har jag blivit privat. Ett tecken på depression är att man blir en robot och så har det varit. Ett robotskal och en skörhet bakom. Det är så många som har frågor om vad som egentligen hände bakom kulisserna. Jag har så många vändpunkter som jag avgjort mycket i mitt liv. Det är så många gånger som jag har agerat fel, inte riktigt tänkt till eller så har helt enkelt tänkt fel. Herregud så många fel jag har gjort. Hur som helst. Jag har blivit 30, bolaget är sålt och jag har ett vitt blankt blad framför mig att fylla. Nu gäller det bara att lära mig av mina erfarenheter och inte göra om allt som blev fel. Jag vet att något stort väntar runt hörnet. Det bara känns så. Så med det sagt ska jag njuta av hemmalivet och inte stressa iväg i något. Jag ska fortsätta med att läsa, promenera, hämta barnen tidigt, ha fredagsmys och försöka ge mig på den där matlagningen. Bakningen går betydligt bättre. Kanske för att allt med choklad är kul..