Min fobi | Isabella Löwengrips blogg

Torgskräcken slog till idag, jag åkte in till stan för att äta lunch med Paul på ett lugnt ställe men sedan kände jag hur ångesten kom krypandes. Min psykiater har ordnat med en psykolog nu som ska hjälpa mig genom KBT. Bara att gå i KBT känns faktiskt fruktansvärt. Jag får ångest bara av tanken att jag kommer behöva utsätta mig än vad jag redan gör. Vissa dagar känner jag mig stark och då går det, men oftast är det tufft. Om jag måste iväg till något ställe där det är mycket folk så tar jag en ångestdämpande innan.

Det kom faktiskt som en chock när min psykiater sa att "torgskräck kan man behandla med KBT". Det var som att jag inte hade förstått att det var något som tillkommit i mitt liv på grund av extrema händelser, jag har nog trott att jag bara är så som person. Tråkig och lite egen. Men så det ju alltså inte vilket blev ett enormt uppvaknande för mig.

Jag fick ont i magen av att bara tänka på barnens lucia tillexempel men så blev jag tacksam över de nya restriktionerna. Jag förstår att det låter låter galet hemskt med tanke på varför vi har restriktioner. Men det är bara ett exempel på sådant som rör sig i mitt huvud.

Att vara offentlig hjälper precis inte. Jag blir utstirrad varje dag när jag går på gatan och så har det varit i halva mitt liv. Det är färre som kommer fram nu, det är cirka 2-3 personer i veckan och självklart blir jag bara glad men det triggar fobin väldigt mycket.

Dagens promenad

Jag hoppas att KBT:n kommer att göra skillnad. Det skulle vara en dröm att gå ut och äta utan att behöva oroa mig om paniken kommer att komma eller inte. Då kommer mitt liv kännas mycket friare.

Jag håller tummarna!