Lång nattning | Isabella Löwengrips blogg

Idag var en sådan där dag då barnen inte ville somna och jag själv hade bråttom med jobb (herregud så länge sedan det var så). Denna gång kunde jag faktiskt ha inställningen att en timma hit eller dit är ingen panik. Jag tänkte att det är bättre att jag ligger här och djupandas istället för att stressa, de märker ju barnen. Förr i tiden kunde jag nästan bli arg när barnen inte somnade, hoppas att jag aldrig någonsin hamnar där igen mentalt. Som sagt, att ligga hos Sally en timma är inte hela världen. Tvärtom så kan det vara skönt med en paus innan kvällssysslorna drar igång.

Dagen har svischat iväg, jag gjorde pannkakor till middag:

Jag stod en timma och stekte två satser. Paul äter så mycket. Pannkisarna blev väldigt goda, till det hade vi bär och grädde.

Under dagen idag så hann jag med en förmiddag med Pärleros och hans fantastiska team. Vi gick igenom den kursen jag ska spela in nästa vecka. Det tar två hela arbetsdagar framför en kamera utan stopp. Jag är van att jobba framför en kamera men inte åtta timmar på i sträck. Men det ska nog gå bra, ge mig lite choklad i mellan bara.

Sedan skrev jag på min bok innan jag skulle podda med Sheila. Det kan vara svårt att vara kreativ på beställning när man har 1,5 timma att få ur sig något. Men det är just det som är knepet - Det är bara att skriva på så lossnar det tillslut och något av det man skriver kommer att vara toppen. Vid halv fyra hämtade jag barnen, vi åkte hem och så påbörjade jag pannkakorna, vi äter oftast vid fem på kvällarna.

Efter middagen kom Justina hit för att göra min manikyr, hon är här varannnan tisdag. Idag blev det färgen "Suzi calls the paparazzi"- OPI har sådana roliga namn på sina nyanser. Tänk att ha det som jobb, att få brainstorma fram namn. Sally fick också manikyr...

Hon valde ett glittrigt rött lack (vanligt lack). Manikyr har blivit Sallys och min grej, i två år har vi målat naglarna varannan tisdag hemma. Väldigt mysigt. Nu väntar kvittohantering och sedan sova. Jag antar att jag kommer att vakna upp i Sallys säng i morgonbitti, jag orkar aldrig gå tillbaka mitt i natten. Men men, det är nog bara en fas till hon vågar somna om själv igen. Gillis gör redan det.

Kram.