Måndagen | Isabella Löwengrips blogg

Innan helgen så greps jag av panik. Det rann över i fredags när jag letade efter bunkar att samla vatten i. Det var min sista punkt på att-köpa-listan om något skulle hända. Vi körde runt och runt men på alla ställen var allt slut. När vi kom hem bröt jag ihop. Jag vill inte vara med om något krig. Paul försökte lugna mig med att det inte kommer bli krig i Sverige men jag var så slut efter gråt-attacken så jag somnade redan vid nio. Under helgen undvek jag nyheterna och då kändes det bättre. Imorse så var oron borta i kroppen helt och det kändes som en vanlig måndag. Jag vet att det inte är en vanlig måndag men jag behöver mentalt låtsas att det är så.

Jag är vanligtvis väldigt lugn när kriser sker och blir handlingskraftig. Jag stressar sällan upp mig utan zoomar ut och gör en plan. Men efter alla nyhetsuppdateringar under en veckas gång blev det för mycket. Framför allt ansvaret att vara en mamma när något sker. Hur ska jag skydda mina barn? Odd och jag behöver ju vara på samma ställe med barnen och var ska vi fly? Han har ju barn med sin fästmö och hon har en exman och barn. Då måste vi alla fly, men hur och var?

Den tanken malde sönder mig.

Men som sagt, nu kan jag ha en bättre distans till det. Jag kan fortsätta att skänka pengar och hjälpa människor som kommer hit istället för att läsa om allt som sker där.

Idag var som sagt en bättre dag. Jag har tränat ben och så tog Paul och jag en promenad ute i Haga istället. Vi går alltid Djurgårdsrundan eller på Lidingö och det kändes kul med variation. Paul och jag pratar pratar pratar. Snart har vi pratat i två år med knappt någon paus eftersom vi umgås på dagarna också. Tänk att man alltid har något att säga till varandra. Jag har aldrig tänkt "Jaha vad ska vi prata om nu då". Dessutom bilar vi jättemycket, runt om i Sverige, Italien eller Schweiz. Många timmar i bilen och vi har säkert lyssnat på max tio poddavsnitt någonsin. Vi har inte ens musik på långa sträckor. Prat prat prat. Det är fint att ha det så. Det är alltid så smärtsamt att se par på restauranger sitta tysta mitt emot varandra. Varför blir det så egentligen ... Det finns väl alltid något att diskutera även fast det kanske inte är den roligaste dialogen man har haft i livet? Man får liksom anstränga sig. Tycker ni inte det?

Vi firade måndagen med att äta indiskt. Vi var så sugna på det. Vi äter alltid samma sak, lamm sizzlar. Vi kom hem sent, vid halv nio så nu ska jag duscha och krypa ner i sängen. Jag vill helst somna vid tio, senast halv elva. Vi hinner ofta kika på ett avsnitt av något eller så hinner jag läsa. Vi på började en serie igår på Netflix som heter Designated Survivor. Den verkar väldigt bra. Vi hörs imorgon!

Kram.