Jag kommenterar bilder | Isabella Löwengrips blogg

Ni önskade att jag skulle kommentera gamla bilder och det gör jag gärna. Jag tror att det kan bli en spännande följetång om ni tycker att det är intressant. Jag börjar med dessa!

Var ska jag börja... Herregud så lost jag var i min klädstil efter att jag hade fått barnen. Jag drog bara på mig något när jag gick ut eller gick promenerade hem till Sheila (vi båda bodde på Kungsholmen). Idag förstår jag inte hur jag kunde ha ett brunt bälte till det där?

Jag hade inte bestämt mig om jag ville se ut som en cool mamma med typ Vans eller Converse eller ville jag vara mer stilren. Jag har alltid gillar klassiskt stil (hade tweedkjol på mig i nian och silkesblus). Men här tappade jag bort mig helt i en period.

Jag älskade familjelivet och att få vara mamma. Jag är 25 år på bilden och både Löwengrip och Flattered tar tagit fart så jag hade inte många lediga mammadagar. Det var kämpigt att balansera karriären med mammarollen vilket så så småningom blir en sorg eftersom jag inte hinner vara med barnen så mycket.

Men där och då är jag lite stolt över att vara en sån där mamma med barnen på höften när jag sätter stora affärer med apotek.

Vi spolar fram tiden ett år. Jag ser helt annorlunda ut. Jag hade skakat av mig mammalooken och trevade mig fram sökandes i min kvinnlighet igen. Att vara en karriärskvinna blev min identitet. Ju mer jag bredde ut mina vingar och tog min an nya jobbmål (Löwengrip fanns i flera länder) så blev barnens pappa mindre förstående. När Sheila gifter sig i september 2016 så bestämmer jag mig under middagen att det är dags att lämna. Känslan bara landade i knät på mig när jag satt där med varmrätten och småsnackade med bordherren. Det var dags.

Men det skulle dröja några månader innan jag berättade om mitt beslut. Jag ville tänka igenom ordentligt. Jag ville också ge parterapi en chans vilket vi gjorde. Den sista resan var till Thailand. Det var i januari 2017. Här kom nästa starka känsla av att det var dags att lämna. Jag satt vid solstolarna vid poolen, bilden ovan kommer från samma stund. Känslan som spred sig var "Jag fixar det här".

Det var en enorm kraft som sipprade igenom kroppen. Kraft, glädje, sorg och pirr på samma gång. När vi kom hem så berättade jag och under våren så skiljdes vi. Jag har inte ångrat det en enda sekund i livet. Allt har en mening och några år senare kom Paul in i mitt liv <3

Det var så det skulle bli :- )

Kram.