På fredag är det Elle-galan (och imorgon Hand in hand-galan, kul!). Förra året, innan Elle-galan, testade jag botox längre ner i ansiktet och det blev KATASTROF. Att lägga i pannan har jag gjort innan men aldrig liksom runt munnen. Hon sjuksköterskan sa att min mungipa liksom åkte ner och att jag såg sur ut och "det kunde hon fixa". Jag går väldigt sällan på just quick fix:es men jag var väl peppad inför galan så jag sa att jag kunde testa. Resultatet blev att jag inte kunde le... Alltså titta: I tre månader fick jag gå runt med detta snea leende. På bilden ovan tror min hjärna att jag ler till max men det ser helt skevt ut för muskeln hade ju stängts av. Efter det har jag hållit mig till pannan och arga rynkan och jag kommer att stanna på den nivån. Fillers behöver jag inte för jag har så mycket kinder i mig själv. Mina läppar är fina så jag behöver ingen justering. Eller jo, bröstförminskningen var viktig för mig. Många säger att när man väl har lagt sig under kniven så öppnar man pandoras ask. Men jag känner mig "perfekt nu". Har inget annat som jag vill ändra alls. Hur lyxigt är det inte att kunna säga så? Räddningen är helt och hållet Mandometer som återställde min hjärna som var hjärntvättad av osunda ideal. Hur som helst... I år.... .. Så ska jag bära en jättevacker klänning från Jennifer Blom. Ni får se den senare. Klänningen är lite "tuffare" än min vanliga stil så antingen testar jag en "wet look" till vilket innebär att håret är slickat bakåt. Eller så bryter jag av det tuffa med klassiskt old Hollywood-svall. Jag har inte bestämt mig än. Men det kommer att bli bra! Nu ska jag läsa denna bok. Imorgonbitti landar Paul från Seoul så jag ska hämta honom på Arlanda. Jippie! Kram.