Grodor och ett blinkade Eiffeltorn | Isabella Löwengrips blogg

Vi fortsätter med Paris! Efter museet så ville vi visa barnen en typisk fransk bistro. Vi lurade Sally och Gillis när vi hade satt och oss ner och sa med vår mest lögnaktiga röst:

"Paul, kan du översätta menyn? Jag letar efter sniglarna men jag hittar inte"

"Det finns sniglar men jag ska vi inte ta in grodlår också, det är så lätt för barnen att gnaga på"

I samma veva får grannbordet in sniglar (perfekt!). Minen som barnen har i ansiktet är den mest roliga vi har sett. Paul och jag gråter nästan av skratt. Sedan berättar vi att vi skojar men att dom får gärna testa sniglar om de vill eftersom det är en specialitet som många älskar. Men ingen vill och vi alla beställer in fisk till lunch och en crepe med choklad till efterrätt istället.

Snigel-stället, som restaurangen nu heter enligt barnen.

Paul och jag firade två år och fem månader i söndags. Ingen av oss håller egentligen koll på måndagsdagar men eftersom vi skulle flyga den 7:e så visste jag ju att 6:e var på söndagen.

När vi hade ätit lunch klart var klockan 16.00 (blev sent efter museet). Då vill jag visa barnen Eiffeltornet. Ett tips är att gå dit sent så att man får se när lamporna tänds. Det är mäktigt. Vi stod på bron bredvid och tog bilder och som ofta så var vi nästan själva. I vanliga fall brukar det vara fullt med människor som tar selfies men Parisfamiljerna har också haft lov och det har märkts.

Kärlekslås på bron. Jag tänkte aldrig på att jag kunde ta med mig ett till oss. Det har varit fint.

Vi förflyttade oss närmare tornet för att se bättre, Paul tog massor av fina bilder under kvällen. Denna var häftig, tornet i en vattenpöl.

... Voilà! Hur vacker är inte Eiffeltornet? Jag gick till entrén för att se hur lång kön var för att komma upp och det var 10 minuter. Himla flow. Barnen blev såklart jätteglada.

Vi gick in på området under (som är stängt om man inte har köpt en biljett). Paul bodde ju i Paris när han var barn och han berättade att man kunde gå runt fritt under på den tiden.

Paul hade gått upp för trapporna förut men det var ingenting vi andra kände för nu. Utsikten var magisk. Sally tyckte att det var häftigt i tre minuter och sedan hittade hon en liten flicka i en vagn som hon började leka med i stället. Men Gillis stod och njöt länge och fotade. Paul lär Gillis mycket om fotografi vilket Gillis tycker är roligt.

Gillis tog denna bild på oss

... Och denna!

Jag skrev det på instagram. Att Paul och jag vill visa Gillis och Sally allting som vi tycker om i livet. Ena dagen tar vi på oss ryggsäcken med nerpackad lunch och fika i och knatar runt på Skuleberget på Höga Kusten eller som i helgen, tittar på ett blinkade Eiffeltorn. Men att skapa fina minnen betyder inte att det måste kosta. Fina minnen för mig skapas bäst när man som familj gör något tillsammans med glädje. Att man är i nuet.

Kram.