Från blå tunga till citrontarte | Isabella Löwengrips blogg

Jag har tänkt på hur våra smaklökar utvecklas genom åren. Eller snarare mina. Som barn var mitt mål att få i sig så mycket artificiella färger som möjligt. Klubbor som färgade tungan blå, godis som var formade som hamburgare (så goda), godis som man sprayade i munnen eller klämde ut tuggummi i en tub. Olika neonfärgade drycker var också poppis hemma i smaker som "kaktus". Idag använder jag liknande för att ta död på myrstackar på tomten (varva kokande vatten med fun light, det fungerar!).

Sedan kom chokladbolls- och kladdkakesmetfasen. Där jag på riktigt tyckte att kladdkakesmeten var en större höjdpunkt än den gräddade kakan. Jag kunde spara hälften av smeten och äta som den var.

Nästa steg är den godisglass-eran (obs här är jag fortfarande men börjar sakta kommer ur den). Finns det inte smaker som peanut butter-swirl, Nutella, Snickersbitar och gärna någon kola-topping ovanpå det är det bara trist. Paul är förbi den fasen och vill äta "rena smaker". Helst bara vanilj.

En vändpunkt i min smakresa var när jag började beställa annat än choklad på dessertmenyn. Det suget bara kom från ingenstans. En citrontarte istället för chokladfondant. Nu tittar jag på recept med yuzu och rosmarin. Vem är jag?

Sista steget? Det där är Paul redan. Han vill ha en lagom semla – den där perfekta balansen mellan grädde, bulle och mandelmassa. Jag vill fortfarande ha så mycket mandelmassa det bara går. Och helst krossade nötter i för extra crunch. Igår åt jag en klassisk som jag tyckte var trist och idag köpte jag en raw foodsemla på Kale & Crave. Vad det är för fas vet jag inte riktigt. Men kristyren i mitten (vet inte vad det är) är så himla god.

Var är ni i för fas?