Försvarsmekanism | Isabella Löwengrips blogg

Jag har haft en turbulent helg känslomässigt. Jag kämpar med försvarsmekanismer som gör att varenda person som vill komma mig nära vill jag skjuta bort. Det har alltid varit så och jag jobbar mycket med det. Det blir hela tiden framsteg men så kommer det faser där jag får börja från noll igen. Det tär på mig. Jag har haft många människor i mitt liv som inte orkat med min instängdhet och stundtals känslomässig järnridå och det förstår jag helt. Men så träffar människor i livet som står stadigt, tränger sig igenom järnridån och visar villkorslös kärlek. Det är så ovant men plötsligt har jag fått flera av dessa fina människor i livet. Jag vet inte riktigt hur jag har förtjänat det.

Hur som helst så är jag tacksam. Min söndag har varit bra. Jag har brunchat på Bockholmen, tränat och hämtat barnen. Nu börjar mina tre fantastiska dygn. Min lillasyster har fyllt 18 år (!) så vi firade henne med middag hos min mamma. Av mig fick hon en valfri weekend för två. Först tänkte jag, vågar jag låta henne resa själv? Men sedan kom jag ju på att när jag var 18 år så bodde jag sambo med Nils, storhandlade och hade tre bolag (Blondinbella, Bellme och Classified), visst kan hon åka själv med en vän.

Tjejen som blir 3 år (!) om två veckor hjälper till att duka innan middagen.

Jag var övertygad om att jag skulle få ankytningsproblem när jag väntade mitt första barn. Med tanke på allt ovan med mina försvarsmeknismer var jag rädd för att inte få dom där känslorna som alla pratade om. Jag tänkte också mardrömstankar om att jag skulle tröttna på barnen. Lämna dom. Det var en hemsk period att gå igenom mentalt när jag grubblade på allt. En doer som jag är så gick jag i terapi, jag vägrade låta det ske. Jag tror dock inte att det var terapin som gjorde skillnad utan när Gillis kom var det som det mest naturliga i världen. Bandet fanns där direkt. Känslorna med. Likadant med Sally. Idag vet jag ju att det är rätt vanligt att kämpa med anknytning i början, men herregud så tacksam jag blev när allt bara kändes som det mest naturliga i världen. Att jag skulle älska min mammaroll så mycket trodde jag inte. Nu när jag nattade barnen ikväll så sa Gillis "Mamma, det är roligt att vara ditt barn". Då blev jag så rörd för jag säger jämt att jag tycker det är roligt att vara deras mamma.