Idag har jag haft en lugn dag, jag tränade på förmiddagen, åt lunch med Victor som jag jobbar med ibland, tog en kaffe med Sheila, klämde in ett möte, åkte hem och bytte om och sedan väntade en middag med Veronica och Joakim på Vassa Eggen. Mellan 16-29 år så umgicks jag väldigt lite med vänner, då var det bara jobb och pojkvänner/familjeliv. När jag väl fick en vän så sabbade jag relationen med att knappt höra av mig. Men det var efter min krasch som jag verkligen började värdesätta vänskap. I början när Paul och jag träffades hade jag så mycket regler, jag ville aldrig gå på en middag med fler än fyra personer för då blev det för mycket för mig, det fick inte vara på en restaurang som spelade för hög musik helst max en middag/brunch per vecka med hans vänner. Resten av tiden ville jag bara vara med Paul och barnen. Jag orkade inte mer, antagligen på grund av elchocksbehandlingen. När jag fyllde 30 år (och Paul fyllde år dagen efter) så skulle Paul och jag egentligen ha haft en gemensam middag med sex vänner (tre mina och tre hans). Men dagen innan får jag en så hög ångest av tanken på alla människor och en stimmig restaurang att jag bokar av allt. Då blev det bråk mellan oss och jag firade min 30-års dag med bara Marisol och Sheila. Dom hade bokat en hotellnatt till mig och det var rätt deppigt att ligga där i sviten helt själv under natten. Men jag är tacksam över hur Sheila och Marisol gjorde det så fint och jag hade det mysigt med dom på dagen. Idag har Paul lärt sig mer om hur jag mår i perioder (att det kommer sociala faser och ensamhets-faser som han också behöver ta hänsyn till) och jag har lärt mig av honom att umgås man med rätt personer så får man energi. Man ångrar sällan en middag med nära vänner. Det är alla dom där bekanta man kan skippa. Nu ska jag ta en dusch och gå och lägga mig, vi är inne på fjärde säsongen av Downton Abbey, vår sömn har kraftigt blivit påverkade av det (vi sträckkollar fram till 01...) men det är svårt att låta bli... Kram!