Ett jobbigt hejdå | Isabella Löwengrips blogg

Barnen och jag delade säng inatt (som vanligt). Gillis väckte mig strax efter 01 med orden "Mamma, jag hittade Sallys napp bredvid mig, ta den så att den inte försvinner. Hon vill säkert ha den senare". De orden är så mycket Gillis. Alltid Sally först. Jag känner igen mig i min relation till min egen lillebror. Jag skulle alltid hålla koll på allt så att han mådde bra.

Vid halv åtta klev vi upp. Gjorde oss ordning och gick ner till hotellfrukosten. Vi har en tradition av att man får äta nutella när man bor på hotell (gäller dock inte mig, i så fall hade halva året bestått av nutella-frukostar). Hur som helst, jag åt en ljuvlig overnight oat med lingon och barnen rostade smörgåsar och grädde våfflor med nutella. Vi myste i sofforna till nio och sedan checkade vi ut, hämtade bilen och åkte iväg till Gillis fotbollsträning.

Sally och jag besökte ankorna under tiden och lekte i lekparken. Vi fick ju inte gå hem eftersom det var visning av huset.

Efter fotbollen åkte vi till Långängen och åt lunch med Michaela, lilla Andrea och Gustav. Våra barn är väldigt nära vilket är roligt. Jag kan ha ätit det godaste nybakade bröd med vispat smör på evigheter. Rustikt, mörkt, fluffigt men hårda kanter. Mums! Långängen är verkligen en pärla på Lidingö. Helt klart värt ett besök.

Odd hämtade barnen vid ett. Det var egentligen hans vecka men jag är tacksam att jag fick låna dom lite. Eftersom han har missat några dagar så stannar de hos honom till onsdag. Jag brukar kunna säga hejdå utan problem men idag gjorde det ont. Jag såg att Gillis såg det på mig och jag försökte bita ihop på hans skull. Det sista jag vill ge honom är tyngden av mina känslor. Jag sa istället "att gud vad bra Gillis, nu får du pappa och katt-tid och jag kan träna och jobba. Alla glada!". Jag minns så tydligt från min egen barndom att det var viktigt att se mina föräldrar glada vid ett hejdå. Det motsatta gjorde så ont.

Efter hejdå blev det träning för mig. 1,5 timma med styrketräning. Sedan åkte jag hem, visningen var tydligen lyckad så vi får se om det kommer ett bud. Jag är den typen som aldrig oroar mig, allt löser sig alltid. Antingen säljs huset nu eller så får jag hyra ut. Jag har sett till så att jag har en ekonomisk buffert som gör att jag inte behöver oroa mig på ett bra tag. Det är en härlig känsla att vara så självständig.

Nu väntar manikyr och pedikyr hemma. Efter det har jag en kväll för mig själv. Jag ska äta en god middag, lägga ansiktsmask och förbereda veckans jobb. Imorgonbitti väntar Kristianstad Näringslivsdag.