En fundering | Isabella Löwengrips blogg

Detta var överlägset min favoritstund idag:

Jag har nämligen suttit och spelat in två poddavsnitt varav poddavsnittet med Sheila försvann så vi gick göra ett nytt. Utöver det så hade jag ett teamsmöte med ett universitet som vill boka mig som talare så mellan 11.00-15.00 satt jag och pratade. När Paul och jag hade fått i oss en sen lunch så gick vi ner till bastun och där stannade vi till 20.00. Jag ville inte röra mig ur fläcken.

Här mår jag prima! Jag och Paul badade mellan varven. Av sommarens alla minnen hittills så är stunderna här inne favoriten. Skulle du fråga Paul och barnen (av stunderna med oss) så skulle de nog svara samma sak. Vi älskar att spana ut över havet, bli supervarma och doppa oss. Man känner sig harmonisk direkt.

Jag reflekterade över en sak när jag var i bastun själv. Jag pratar ibland om att jag är tacksam över min krasch - Tack vare den lever jag ett mer innerligt liv enligt mig själv. Men, jag märker att jag inte riktigt vågar dyka in mentalt i det traumat, alltså verkligen våga minnas tillbaka under den perioden. Vad som hände, scener och hur jag mådde. Det gör för ont, det är för läskigt.

I bastun så landade jag i att jag inte behöver vara stark och kunna gå in i minnena om jag inte vill. Det går bra att få vända blad och njuta av det liv jag har idag.

Är det inte så?