Där kom den... | Isabella Löwengrips blogg

Jag kände igen känslan imorse. Men ändå inte. Något var fel men jag kunde inte sätta fingret på det. Var jag ledsen för att jag inte hade sovit tillräckligt? Var jag sur? Något kändes inte rätt. Men sedan smög det sig på under dagen, klumpen i magen flyttades upp till halsen och jag insåg att det var ångest. Innan jag hade insett att jag höll på att drabbas av en ångestattack så hann vi komma ut till Pauls mammas lantställe (vi är själva här i några dagar). När vi kom över tröskeln så var det som att jag var i en trygg zon och då kom tårarna, paniken och andetagen som nästan var omöjliga att ta.

Jag la mig som ett barn på golvet och grät. Paul, som har varit med om detta några gånger innan med mig, så åt mig att ta på mig badkläderna istället och doppa mig i havet. I vanliga fall brukar jag säga att jag inte klarar det och att jag bara vill ta en ångesttablett och somna. Men nu gjorde jag som han sa. Som en zombie tog jag på mig baddräkten och han följde med mig och så simmade jag ut några simtag och doppade mitt huvudet under vattnet.

När jag kom upp hade kroppen lugnat sig lite, den enorma stressen inombords hade sakta börjat minska men oron fanns där och för att inte riskera att den skulle bryta ut igen så tog jag en ångesttablett. Istället för att ta en oxascand (de extremt starka ångesttabletterna åt jag jämt förut, men de är slängda sedan ett tag tillbaka) så tog jag en Atarax, de är väldigt milda (i mina mått).

Nu är det bättre men efteråt blir man alltid trött och skör. Paul lagade middag och tog fram en kopp té och några bitar Lindt Havssalt till mig efteråt. Han är snäll.

Blöt baddräkt och en kopp koffeinfritt té. Jag har inte druckit kaffe på hela året och jag tror faktiskt att det har gett effekt mot ångesten. Nu är jag så känslig mot koffein att dricker jag svart eller grönt té på kvällen så kan jag inte somna. Så det blir oftast rött eller örtte för mig då. Jag har inte saknat kaffe en enda gång.

Egentligen hade jag tänkt att lägga mig och läsa men jag valde att sätta mig utomhus med min dator istället och uppdatera er. Bra att sysselsätta sig. Tänk att ångesten aldrig försvinner i livet, oavsett ålder och erfarenhet om sig själv. Men nu har det faktiskt varit rekord, sist det blev en riktig panik så var det runt årsskiftet. Så det är väldigt länge sedan. Jag vet vad som utlöste det men det behåller jag för mig själv. Nu däremot blir det läsning i sängen.

Ny dag imorgon, kram.