Planen igår var att komma hem från skärgården och blogga på kvällen som är min lilla rutin som jag älskar. Men kvällen slutade på ett helt annat sätt. Nämligen med att ringa 112. Paul skulle lägga till båten och hoppa till bryggan. Men han tar ett kliv på en y-bom i stål (den separerar båtplatserna) och halkar så hela hans kroppstyngd föll hårt på bommen i stål. Av någon magisk kraft så lyckades han häva sig upp med halva kroppen i vattnet, upp på bryggan istället för att trilla i. Men där vrålade han av smärta och bara sjönk ihop. Marcus (vår vän) och jag visste inte om de var ryggen som var skadad/bruten eller revben så det blev väldigt tumult. Jag ringde 112 och sedan fick vi vänta in ambulansen. Paul var helt vit i ansiktet. Vi ville inte röra honom så han låg där med halva kroppen på båten (den var helt still) och halva på bryggan. Vi hämtade täcken så att han inte skulle frysa. Marcus äldsta son som är 13 år var så fin med Gillis, Sally och hans lillebror. Han tog in dom i båten så att barnen skulle behöva se när Paul låg där och ambulansen kom. Sånt kan vara traumatiskt för barn. Riktig klippa. 15 minuter innan Paul kördes in och jag tog bilen från bryggan för att åka hem och hämta kläder och sånt som Paul behövde (han var blöt). Marcus tog Gillis och Sally hem till sig. Men i bilen påväg hem så märkte jag att jag inte var i skick för att köra bil. Så Malin och Hampus som var med oss i skärgården körde in mig till Danderyd. Dock fick jag inte besöka honom (restriktionerna håller i sig) men jag kunde lämna av Pauls saker. Det är så lustigt det hur man beter sig när man är i chock och stressad. När ambulanspersonalen hade kommit ut med en bår till bryggan så sträckte jag fram min hand för att hälsa. Kvinnorna bara tittade på mig och gick vidare. Gud så dum jag kände mig. När jag skulle packa Pauls saker så tog jag mina strumpor, shorts och tröja. Inte hans. Också jättekonstigt. Men allt löste sig. Hur som helst, Paul mår okej nu och är hemma. Ont men inget som är farligt. Allting gick bra <3