Att våga återförenas | Isabella Löwengrips blogg

Igår gjorde jag något som jag har tänkt länge på att jag ska göra. Jag bjöd två gamla bästisar på lunch. Två tjejer som jag jämt umgicks med förut. Från gymnasietiden till att Gillis kom. Vi har haft så roligt ihop, många knäppa fester i min lilla etta i Vasastan, det har gråtits och det har skrattats. Vi gick in i vuxenvärlden tillsammans.

Sedan rann allt ut i sanden. Och det var inte deras fel. Jag skaffade familj, min karriär tog fart och sedan hade jag inte tid. Framåt framåt framåt. Jag hann inte ta hand om vänner-relationerna. Sheila var den enda som jag umgicks med i flera år, kanske för att hon också var nybliven mamma och vi hittade varandra i ett nytt kapitel i livet.

Men oavsett. Igår så träffade jag tjejerna över en lunch. Det var som att tiden hade stått still. Det kändes som att samtalet bara började från vilket samtal som helst som hade slutat. Jag höll mig från att börja gråta. Det kändes så onödigt att alla år har gått utan att jag har haft någon kontakt med dom. Det blev en fin lunch och vi ska ses igen om två veckor.

När jag hämtade Sally och Gillis så dröjde det inte länge förens alla barn var iväg igen. Sally sprang över till en granntjej och Gillis och en kompis gick ut för att spela pokemon go. Vid halv sju ringde jag hem alla + Gillis kompis för att äta middag. Sheila har lärt mig världens enklaste rätt som är supergod. Man blandar kyckling, gul lök, vitlök, grädde, tomatpuré och mycket soltorkade tomater. Klart!

Nu väntar träning, kram.