Att skaka av sig | Isabella Löwengrips blogg

Idag tog jag en sväng till kontoret för att jobba med Paul och Cajsa, som har arbetat med oss i flera år. Snart ska vi besöka en fantastisk lokal inför Pauls utställning i maj. Han har tagit så otroligt häftiga bilder, och det är dags att visa upp hans verk. Jag har länge försökt pusha honom, men han får rampfeber och skjuter upp det.

Det är fascinerande hur olika vi fungerar. Jag har aldrig känt skam eller osäkerhet över att visa upp det jag skapat – oavsett om det gäller böcker, produkter eller lanseringen av nya poddar. Men många blir blyga och tycker att andras åsikter är jobbiga.

Självklart tar jag till mig feedback, men jag låter den inte påverka mig personligen. Ett exempel är när Flattered lanserades och det blev en stor diskussion om att tårna syntes i ballerinaskorna, eller när jag släppte AI-Gabrielle och hon råkade få tre ben i en bild. Jag har tusen sådana exempel. Om kritiken är befogad gör jag eventuellt en justering (dock inte i fallet med toe cleavage, som jag älskar), men sedan går jag vidare. Punkt.

Kanske har alla år av åsikter gjort mig lite okänslig.

Första gången (och kanske enda?) jag bröt ihop av kritik från mina följare var när jag kom hem från BB med Gillis. Odd tog en bild på mig utanför bilen, där jag stod med honom i babyskyddet – superstolt och så lycklig. Men det var november, och jag hade inte satt på honom en mössa under de 50 meter vi gick från Danderyds sjukhus till parkeringen.

Herregud, vad kritiken flödade i kommentarsfältet. Jag bröt ihop direkt. Jag minns att jag tänkte: Hur ska jag klara av att vara mamma när jag inte ens kom på att han behövde en mössa?

Men jag antar att det berodde på att jag var ny i en helt ny roll – mammarollen – och att min självkänsla där ännu inte var grundad.

Tänk att det var elva år sedan. Flera liv har hänt sen dess.

Nu ska vi se på lokalen, sen ska jag köra barnen till träningar men sedan blir det vila.

Kram!