Att förlåta sig själv | Isabella Löwengrips blogg

Äntligen är barnen här! Det är det enda som betyder något. Jag plågar mig ofta med dåligt samvete för hur mycket jag var borta när de var små. Jag minns inte så mycket när dom va 2-3 år gamla. Dels var det skilsmässan och sedan det "nya livet" i det stora huset med personal. Nanny efter nanny - Och då hade jag dom bara på halvtid. Jag har svårt att förlåta mig själv för det och jag sörjer det ofta. Jag tröstar mig med att barnen fortfarande är små och relationen till barnen blev mycket bättre efter min krasch och tillfrisknande i början av 2020. Jag är en bättre mamma sedan två år tillbaka.

Nu är jag här. Fysiskt och mentalt. Jag hämtar barnen tidigt, vi hittar på enkla roliga saker, jag lyssnar på allt som händer i deras värld och visar intresse för allt som dom gillar (roblox, favoritkonton på YouTube etc). Men framför allt så "bara är vi". Alltså vi gör ingenting, hänger i soffan efter middagen och tittar på något gemensamt. Jag satt i princip aldrig ner soffan förut och vardagliga saker såsom att duscha gjorde alltid en nanny. Jag gick in till barnen när "allt var klart" inför att gå och lägga sig. Åh, jag får så ont i magen när jag tänker på det. Jag minns hur ni läsare reagerade över att jag inte ens köpte julklapparna själv utan bad en anställd göra det . Många av er blev upprörda och jag förstod absolut inte felet. Det är så sjukt. Häromnatten var det de enda som malde i mitt huvud (så som många andra gånger) och ångesten slog i taket och jag fick ta en mild sömntablett. Jag hoppas inte barnen kommer minnas av det i framtiden. Sedan två år tillbaka är det i alla fall annorlunda.

Nu gör jag så gott jag kan. På riktigt.

Vi hörs imorgon. Kram.