Alla diagnoser | Isabella Löwengrips blogg

Igår skrev jag på min instagram att jag är säker på att jag inte har alla tusen diagnoser som folk har försökt att diagnostisera mig med. När jag pratar med andra så har mina utredningar inte gått rätt till vad jag förstår. När jag precis hade fyllt 21 år så var det en psykolog i min närhet som ville göra en utredning på mig. Jag drev flera bolag samtidigt (Egoboost-tidningen, Spotlife, mitt klädmärke Classified och mina sociala medier i ett separat bolag. Skrev även en boken Egoboost precis innan). "Det är inte normalt" fick jag höra.

Nähä.

Så jag gjorde en privat utredning som tog två veckor. En lång intervju och sedan fick jag göra ett IQ-test och svara på frågeformulär. Normalt IQ men extremt snabbtänkt och duktig verbalt. 15 000 kronor kostade det och sedan var jag klar. "Du har ADHD". Jahapp. "Vill du äta medicin?". "Eh, om du tycker det så kan jag prova".

Så jag testade ritalin och blev helt knäpp och aggressiv. Sedan testade jag concerta och blev återigen knäpp och aggressiv (jag har noll temperament i vanliga fall. Är lugn som en filbunke). Jag slutade och allt blev bra igen. Jag har alltid haft mycket energi men aldrig någonsin koncentrationssvårigheter.

Därefter går det några år. Nästa diagnos som en psykolog vill att jag ska utredas för blir asperger. "Ja du är ju fyrkantig, är i behov av rutiner. Disträ, jobbigt när saker ändras. Svår att nå".

Jaha. Okej då.

Men det kändes helt fel så jag gjorde inte utredningen. Jag är ju extremt social, har lätt att socialisera mig och ta människor. Jag är ju spontan och tycker om när det händer saker i livet. Att jag har varit fyrkantig och disträ har ju varit faser i livet när jag går igenom mycket jobb och press. Då går jag in i min egna värld för att stänga ute min offentlighet och andra åsikter.

Annars orkar jag inte trycket.

Dagens klackar...

Sista diagnosen då: ....Bipolär! Tada!

Den sattes när jag var på Danderyds sjukhus efter utmattning och depression. Jag gjorde två intervjuer/möte med en psykiatrier, träffade någon överläkare minns jag och sedan var det klart. Inget papper, inget mer alls.

Alltså, hur vanligt är det inte att bli deppad och ibland tänka alldeles för stort som entreprenör. Jag är övertygad om att den externa pressen på mig hösten 2019 var det som fick mig att dippa. Inte att jag är bipolär. Jag tror inte att folk kan förstå hur tufft det var när hela min karriär kraschade inför svenska folket. Expressen stod utanför mitt hem. Marisol som jobbade min kommunikation i bolaget pratade med nyfikna journalister varje dag. "När väntas Isabellas bolag att gå i konkurs? Kommer hon gå i personlig konkurs? Vad ska hon göra då? Var ska hon bo? Hur mår barnen i det hela?. Det är klart som f*n att man tillslut går sönder. Jag hade hela hösten fått kämpa med att inte gå i konkurs vilket jag lyckades med. Jag mjuklandade bolaget. Men kraschade privat.

Och det här med att vilja blir stor i världen; Jag tänkte stort. Jag hade fått utmärkelser år efter år, folk hejade på mig. Media skrev om mig positivt hela tiden om hur bra allt gick. Jag tjänade pengar på att bränna pengar. Det blev en galen spiral. Nu i efterhand så tycker jag inte att det var så konstigt av en 28 årig entreprenör att tänka så.

Jag är nog bara en glad entreprenör med mycket energi. Kan det inte få räcka?