2 år tillsammans & nationaldagen | Isabella Löwengrips blogg

Idag är det nationaldagen! Vi firade den med en familjeplåtning på förmiddagen som jag kan berätta mer om imorgon. Och vid fyra så åkte vi ut med båten. Det är ju inte bara nationaldagen för oss utan Paul och jag firar också två år. Egentligen träffades vi för första gången för två år sedan men efter det så skiljdes vi aldrig åt. Därför tycker Paul att det är vår årsdag och jag håller med. Jag minns när vi hade tillbringat två veckor tillsammans och vi åkte ner till Torekov. Då ställde jag den där klassiska, barnsliga, härliga frågan "Vad är vi egentligen, dejtar vi eller vad tycker du?". Varpå Paul svarar "Vadå vi har väl varit ihop hela tiden?". En dag senare så bilar vi (i hans stora husbil...) och han utbrister högt "JAG ÄLSKAR DIG". Då ber jag honom stanna längs vägen och så säger jag att du kan ju inte bara slänga ur dig en sån sak när du kör bil. Nu får du säga det till mig ordentligt . Självklart sa jag samma sak tillbaka.

Världens finaste pojkvän. Jag hörde rykten om en förlovningsring som "kanske" är på gång. Det jag vet är att han har ritat den själv och sedan har det varit en process med CAD och fabrik. Jag har valt att inte ligga på så mycket längre inför honom. Men med mina vänner pratar jag hur mycket som helst om hur förväntansfull jag är...

Vi åkte ut till Holmen där vi var för prick två år sedan och åt vår första lunch. Sedan skulle han köra hem till Lidingö men då fick han nästan motorstopp så vi fick köra i snigelfart till en bensinmack. Där fastnade vi ett tag och köpte marabou och kaffe. Klockan hade blivit över nio på kvällen. När båten var tankad så åkte vi hem till honom (vi hade insett tidigare på dagen att vi bodde tio minuter ifrån varandra med bil). Istället för att bjuda på vin som de flesta kanske skulle ha gjort så kokade han tevatten och tog fram pepparkakor.

Vi satt och pratade till sent på natten och därefter körde han hem mig. Dagen efter var vi ute med båten igen och hamnade ytterligare i hans soffa sent på kvällen med ännu fler pepparkakor. Tredje kvällen i hans soffa med pepparkakor (så konstigt) så tog jag mod till mig och gav en första kyss. Sedan frågade jag om jag fick sova hos honom (jag hade packat ner lite sovgrejer för jag trodde inte att han skulle säga nej direkt). När jag kom ner på morgonen och han hade gjort frukost frågade jag om jag kanske skulle åka hem sen. "varför det?" var hans svar. Sedan dess har vi hållit ihop :- )

Gillis har blivit en fena på att sköta båten. Jag hade en vision om att lära mig allt och bli en typisk skärgårdstjej som hoppade över på bryggan, tog emot och gjorde avancerade knopar. Istället lät jag Gillis ta över (som älskar det). Att sitta i soffan, äta Bravokakor och kolla på blev mer min grej.

Jag lät barnen träffa Paul direkt. Fast mer som "här är min nya kompis, jag tänkte att vi skulle åka ut med hans båt idag och bada". Jag vet att jag var alldeles för snabb i det men det blev bra tack och lov. Och dom blev bästisar på en gång. Två år har gått snabbt men samtidigt så har vår vardag varit fylld med roliga saker så det känns ändå långsamt på något sätt. Kärlek har ingen tidsuppfattning.

Nu ska jag sova! Vi hörs imorgon på förmiddagen.