Jag kan inte skriva något utan att först säga hur sorgligt det är med alla dödsfall i Nice. Alla barn. Alla anhöriga. Jag hade så bråttom med allt igår kväll och tidiga resan imorse att jag inte hann ta in nyheterna förens för några timmar sedan och det slog mig som ett slag i magen. Ett rejält illamående och jag grät och Gillis undrade vad som hade hänt. Vad svarar man honom? Denna terrorattack blev mer personlig eftersom vi har vänner på plats. Sedan tänker jag såklart på att vi lämnade Nices flygplats i torsdags. Rädslan börjar krypa in under skinnet på mig och jag vill inte det. Det är en sorglig dag idag. Jag är såklart tacksam över att våra vänner har klarat sig men det gör ont. Mina tankar går till alla er berörda.